Med tanke på att jag har nyligen upplevt att släktingarn fyllde 50 år som gifta och firade deras guldbröllop. Så jag har tänkt mycket på hur det är att hitta sin livs partner.

Är det meningen att man ska båka? Ska man bara ge upp när saker går fel? Varför ska man gifta sig när man ändå ska skilja sig?

Det här är några av frågorna som har åkt runt i mitt huvud de senaste timmarna och dagar. Jag tänker efter och ser att människor gifter sig skaffar barn och bildar familj. Men vad är meningen med allt det där om man ändå ska skiljas? Man delar familjen man har bildat och iblandfunkar det att man är skiljd men i andra fall så blir allt bara värre.
Visst vissa människor som mina släktingar har inte skiljt sig och jag är glad över det, dem är nån sorts förebild för mig i det aspektet. För att äktenskap för mig är hela livet! Det är ju det man lovar varandra när man gifter sig.

"Jag tar dig nu till min hustru/man att dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt"

Så för mig när man skiljer sig så bryter man det löftet. Varför ska man lova något man inte kan hålla? Visst om saker inte går åt det hållet man har tänkt sig så varför inte kommunicera mer och ge varandra en chans att förklara varför man gör som man gör eller varför man inte drar åt samma håll. Det finns så mycket hjälp nu för tiden, man kan ju gå till någon parterapeut och få hjälp med det man behöver. Man ska ju ändå försöka hålla kvar kärleken framför allt.
Rätta mig om jag har fel eller om ni/du inte delar samma åsikt!